Jag ska dö. Jag får veta det av psykläkaren. Han är klädd i en röd- och vitrandig tröja när han berättar det. Det är försommar. Det är tidig morgon. Han berättar det oinlindat. Bara sådär. Du ska dö.

Jag förstår inte riktigt varför men jag vet att han har rätt. Jag måste stå till svars för det jag gjort. Utan att veta vilket brott jag begått. Men något är det säkerligen. För inte avrättar man väl en oskyldig?

Vi åker till min gamla gymnasieskola. Någon skriker att det är rätt åt mig. Att jag borde dött för länge sen. Jag låtsas inte höra. Jag minns precis hur man gör. Man fäster blicken långt bort och bara går förbi. Men jag hör vad de säger. Det är rätt åt mig.

Jag träffar en av städarna. Han skjuter sin vagn framför sig. Jag berättar för honom att jag ska dö. Han tycker det är lika bra. Att det här ändå inte är något värdigt liv. Han kanske har rätt. De har nog rätt allihop.

Vi åker hem till psykläkaren. Jag får sitta på en pinnstol medan mina vänner kommer fram till mig och tar farväl. Ingen av dem gråter. Någon frågar om jag verkligen måste dö. Jag rycker på axlarna. Tydligen måste jag ju det.

Jag ska dö klockan nio. Det är ett par timmar kvar. En vän tar med mig runt i staden för att jag ska få se alla de ställen jag tycker om. En sista gång. Vi pratar minnen, vi skrattar. Jag ber henne tänka på mig ibland och det lovar hon.

Jag sitter åter på pinnstolen. Det finns en vän jag ännu inte hunnit ta farväl av. Men han syns inte till. Det gör ont. Tårarna kommer. Jag vill inte dö. Jag vill inte dö. Inte utan att få säga hej då.

De andra vännerna försöker trösta. Någon frågar psykläkaren om det tvunget måste ske klockan nio. Han bara nickar till svar. Hans blick avslöjar att det inte är hans beslut. Han har för länge sedan överklagat domen. Mitt ärende är uppe i högsta instans. Något nytt beslut har inte fattats. Det är tio minuter kvar.

Jag hittar ett gammalt kollegieblock och en röd bläckpenna. Jag skriver frenetiskt. Jag skriver till vännen som inte hann komma. Jag skriver att jag kommer sakna honom. Att jag redan har saknat honom i flera år. Jag skriver att jag hoppas han förlåter mig. Att jag hoppas han kommer kunna känna mig vinka emellanåt. Om jag nu skulle finnas i någon form när jag är död. Jag gråter och jag skriver att jag gråter och att jag inte vill dö och att jag är rädd och att det inte var såhär det skulle bli och att jag älskar honom.

Klockan är nästan fem i nio. Jag är kissnödig. Ber om att få gå på toaletten. Finner det bisarrt. Jag ska ju ändå dö. Jag borde inte bry mig om huruvida jag kissar på mig eller inte.

När jag kommer ut från toaletten sjunger vi sånger och skojar och låtsas inte om att det snart är dags. För ett par minuter lyckas jag förtränga. För ett par minuter är jag nästan lycklig tillsammans med mina närmaste vänner. För ett par minuter får jag känna hur det är att leva.

Vi får bråttom. Psykläkaren tar mig under armen. Vi måste till andra sidan staden. Vi springer. Jag har mer ork än någonsin. Jag skulle kunna springa i evighet. Men det har jag inte tid med. Jag ska dö om tre minuter.

Psykläkaren lämnar mig i ett litet glashus. Journalister och anhöriga och demonstranter trängs utanför. De är där för min skull. Eller principens. Eller rättvisans. Det är svårt att avgöra. Jag antar att det väcker uppmärksamhet när en ung kvinna ska avrättas på offentlig plats.

Jag vill inte sitta där. Ensam i ett glashus. Jag vill inte höra frågorna hagla i ultrarapid. Jag vill inte dö och jag vill definitivt inte göra det när alla ser på.

Psykläkaren kommer tillbaka. Han har fått besked om att något nytt beslut inte har fattats. Jag kommer att dö klockan nio. Planenligt. Bara sådär. Ingenting att göra åt.

Jag försöker hitta min vän bland alla människor. Han syns fortfarande inte till. Jag ber psykläkaren ge honom brevet. Han tittar undrande på mig. Lägger en hand på min axel och förklarar att man inte kan lämna brev till de döda.

Jag förstår inte riktigt. Jag skriker och gråter och vill inte se. Det är sex sekunder kvar. Jag blundar. Jag stänger av omvärlden. Sedan tar jag emot döden.